detfinnsplatserivintergatankvar

jag sover inte om nätterna. går runt och är kroniskt rädd. har en äcklig känsla som krälar runt innanför mitt skal. vill bara försvinna. känner mig så missanpassad och ful som man kan. &jag saknar dig. mer än jag visste att jag kunde. jag vill inte börja det här året utan dig. det känns fel. det är fel. hur ska man kunna leva utan hälften av sig själv? det går inte. men det värsta är att veta att du inte bryr dig ett skit om att jag går sönder. att jag utplånas. på grund utav dig. att du kan leva vidare som om ingenting medans jag förstörs mer och mer för varje andetag jag tar. jag förstår inte hur du kan låta fyra år av ditt liv rinna iväg utan att röra en min. du finns överallt. i varenda låt, i hela mitt rum, hela jag är du. jag vill inte leva utan dig. jag kan inte sätta ord på hur ont det gör att andas när jag vet att allt vi sagt, allt vi lovat, är brutet. jag vill inte ens andas längre. jag vill verkligen inte det. jag tror inte jag kommer hinna fylla 18. jag kommer vara förintad innan dess. ligga spridd över gator där vi en gång gått.



du måste känna något?
lättnad. &du kanske inte kan leva utan mig, men jag kan inte leva med mig. jag vill inte ha mer med dig att göra.